Att mötas i mitten

Ett av mina mest återkommande råd i parterapi är att ”mötas i mitten”. Och vad betyder det då? Ja det kanske är enkelt och självklart för många men så avgörande för relationen om det inte görs. Det är ju så lätt att vi liksom ramlar ner i varsitt dike när vi tycker olika. Och där i diket vässar vi våra argument och försöker vinna en kamp och blir därmed varandras motparter och det kan bli väldigt ensamt. Det fjärmar oss från varandra och gör det ännu svårare att lösa konflikten. För när vi väl tappat taget och ramlat ner i dikena kan det vara svårt att ta sig upp igen.

När jag tänker på att mötas i mitten ser jag min barndoms grusvägar framför mig. Ni vet de där som det växte en remsa gräs i mitten på och som kantades av diken på var sida. De finns ju nu också men var vanligare då. Där på vägen ska vi vara, kanske inte nödvändigtvis mitt på gräsremsan men åtminstone på vägen. Vi ska vara där även när vi tycker olika och det är väl det som är det svåra. Att hålla kvar och hitta vi-känslan även när vi tycker och vill olika. Just där i mitten kan vi behöva traggla för att hålla oss kvar. Kämpa med att lyssna och försöka förstå och inte bara förkasta den andres tankar och idéer. ”Nu tycker vi så här olika, hur gör vi då”? Själva poängen är att vi inte ska göra precis som du vill och inte som jag vill utan att det i samtalet ska få växa fram en kompromiss där båda är nöjda. Ingen ska vinna och ingen ska förlora.

En vill vara nära och den andra behöver gå undan är en vanlig situation i en konflikt, och det handlar i grunden om hur vi tidigt i livet lärt oss att hantera konflikter. Det handlar om vilka anknytningsmönster vi har och vad vi behöver för att det ska kännas tryggt. Den ena vill/behöver prata och reda ut för att det ska kännas tryggt och den andre behöver gå undan och processa inåt. Hur gör vi då för att det inte ska leda till en eskalering? Ju mer du drar dig undan desto argare blir jag… Ju argare du blir desto mer drar jag mig undan… Ja, ni hör, här är risken stor att det trappas upp, att vi tappar varandra och att det blir ett gräl. Men det är just precis här vi behöver stanna upp, stanna kvar i mitten och försöka förhandla och inte tappa taget. Målbilden tänker jag är att vi ska kunna säga säga: ”Jag vet att du behöver prata och reda ut men låt mig bara gå undan en liten stund så jag får lugna mig, så kommer jag tillbaka och då kan vi prata”. Eller ”Jag vet att du behöver gå undan nu men kan du försöka hitta lugnet så jag slipper känna mig så ensam om du går undan”. Eller ”Nu märker jag att vi är på väg in i en konflikt, kan vi inte bara hålla om varandra och försöka hitta lugnet så vi inte tappar taget”.

Risken är stor, om vi inte möts i mitten, om vi börjar gå parallella spår, att vi sakta glider ifrån varandra och tappar taget. Vi har ju inga blodsband i parrelationen som håller oss samman och det är därför vi behöver ge just parrelationen den här extra dagliga omvårdnaden. Därmed inte sagt att andra relationer inte behöver vårdas. Om det inte går då, om vi trots allt tappar kontakten och ramlar ner i dikena, eller i värsta fall sandlådan, vad gör vi då? Jo då gäller det att försöka kravla sig upp och hitta tillbaka till mitten, hitta kontakten igen. Om det behövs be om ursäkt. Kanske måste man svälja en del stolthet och framför allt påminna sig själv om att den andre vill väl. Att vi är på samma lag.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/familjerådgivare
Gotlands Familjerådgivning