Egentid… Vad är det?

Egentid… Vad är det? Ja, det undrar jag. För det begreppet fanns inte när jag växte upp eller när jag själv hade småbarn. Då pratade vi inte om egentid, i varje fall inte i vår familj. När kom begreppet och vad betyder det? När jag googlar hittar jag betydelsen: ”… ordet handlar om tid då en inte behöver ha eller ta ansvar för någon annan (än sig själv alltså) och brukar vara ett poppis ord och en efterlängtad tid bland småbarnsföräldrar”. Psykologen och psykoterapeuten Maria Farm skriver i sin bok Han är så bra på att ta egentid (Natur och Kultur 2021): ”Egentid är viktig för stresshantering, återhämtning och energi, men också för att kunna drömma och fundera på de större livsfrågorna”.

Dagens unga föräldrar som jag möter i mitt arbete som parterapeut pratar ofta om egentid. Många är måna om att få sin egentid och i bästa fall månar de om att partnern ska få sin. Men i en del relationer har det här blivit en stridsfråga. ”När ska jag få min egentid?” eller ”Hur prioriterar vi det här med egentid?” är vanliga frågor i samtalen. Vad gör man på sin egentid blir min fråga (till mig själv). Tränar, läser en bok, promenerar, träffar kompisar, filosoferar…? När jag hör mina klienter resonera så verkar det som att träning faller utanför egentid så den har sin egen prioritet. Jag ska alltså hinna med både egentid och träning. Utöver familjelivet och logistiken. Jag tänker ju såklart att exklusiv tid för parrelationen också är viktig.

Vad är då egentid bra för? Tar det inte bara tid av det gemensamma? Ja, här kan man ju ha olika åsikter och det är ofta här paren hamnar i konflikt. En kanske prioriterar barnen/familjen, parrelationen och det gemensamma högst medans den andre ser egentiden som en förutsättning för att orka med allt det andra. Hur kan vi mötas här? Går det att komma överens och hur kan en kompromiss se ut? Många tänker nog att det måste vara rättvist men vad är då rättvisa? Är det verkligen att båda får samma, till exempel lika mycket egentid? Nej, jag tänker att rättvisa är att båda får det den behöver. Så om en i paret har större behov av egentid för att orka bidra till det gemensamma, ska den då få mer egentid?

Det här med egentid är ett exempel på saker vi måste förhandla om i relationer, där vi behöver kompromissa och komma överens. Men jag tänker som sagt inte att det nödvändigtvis behöver vara ”rättvist”, dvs lika mycket. Ge och ta, berätta vad du behöver och lyssna på vad den andre behöver och försök att lösa det inom ramen för ”vi”. Vi måste försöka mötas i mitten. Inte på din sida och inte på min utan någonstans mittemellan. Det här gäller i stort sett alla frågor där vi inte tycker lika eller där våra behov ser olika ut. Möts på mitten, prata, lyssna och hitta kompromisser. Och försök vara generösa mot varandra.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/familjerådgivare
Mentea Familjerådgivning
avdelning Gotland