Hållbarhet

Det pratas mycket om hållbarhet nuförtiden och då menar vi oftast hållbarhet för klimatet och för jordens överlevnad. Den här diskussionen pågår på alla nivåer, från EU och hela vägen ner till oss som individer. Frågan vi ställer oss är ”Hur ska vi rädda vår planet?”

Men hur gör vi för att få våra relationer att bli hållbara? Hur kan vi göra för att våra relationer ska bli trygga, stabila och långvariga? För det är vad de flesta av oss vill. Vi vill leva tillsammans och dela vårt liv med andra.

Det finns naturligtvis en del enkla svar på frågan. Prata med varandra, gör saker tillsammans, visa varandra uppmärksamhet och uppskattning, ge varandra eget utrymme, visa kärlek, lyssna… Jag tror väldigt mycket på att om vi gör allt det här, ja då blir våra relationer hållbara. Men varför går då hälften av alla äktenskap till skilsmässa? Och varför säger vi upp bekantskapen med vissa eller varför tappar vi kontakten med gamla vänner? Varför gör vi inte bara det där enkla som handlar om relationsvård? Jag vill inte påstå att jag har svaret på de här frågorna men låt oss tänka lite kring det.

Jag tänker ofta på min mamma och hennes sju syskon. De växte upp på en bondgård i Hälsingland med allt vad det innebar på 30-talet och framåt. Det var ett generationsboende men där fanns väl ingen som lärde dem att vårda sina relationer? Eller fanns det det? När dessa åtta syskon växte upp och bildade familj på olika orter fortsatte de i alla fall att hålla kontakten, alla med alla vill jag tro. När vi som familj bodde i Skåne eller Stockholm kunde jag höra på mamma när det var någon av hennes syskon hon pratade med på telefon. Då kom hälsingemålet tillbaka, då kom jargongen och allt det där välbekanta. Dessa relationer vårdades sedan lite extra varje sommar då släkten samlades i sommarstugorna runt släktgården. Då samlades vi, kusiner, mostrar och morbröder till fika, släktträffar och utflykter. Det pratades och skrattades och alla kände till kulturen och reglerna för samvaron.

Jag tänker också på begreppet KASAM, känsla av sammanhang, och hur viktigt det är just att vi har ett sammanhang. Det kan vara en parrelation, en familj, en släkt, ett grannlag, en förening eller vänskapsrelationer där vi känner samhörighet och tillhörighet och där vi känner oss trygga. Har vi en känsla av sammanhang och delaktighet så blir det lättare för oss att möta och hantera stress och motgångar säger forskningen.

Finns det något vi tappat bort på vägen och i vårt moderna samhälle? Bjuder vi fortfarande till fika, middag eller annan samvaro? Tittar vi in hos varandra när vi har vägarna förbi? Hälsar vi på våra grannar, stannar vi och pratar en stund? Ringer vi när en gammal vän fyller år eller nöjer vi oss med att skicka en hälsning på Facebook? Fint att de finns, Facebook, Messenger, mail, sms och andra digitala kanaler för där håller i alla fall jag kontakt med kusiner och gamla vänner. Men har de tagit ifrån oss den personliga kontakten? Eller räcker det med en digital hälsning för att hålla relationerna vid liv? Jag tror inte det. Jag tror vi måste göra som mamma och hennes syskon gjorde. Jag tror vi måste ringa, höra av oss, titta in, bjuda hem och mötas och prata för att vi ska få den där viktiga känslan av sammanhang och för att våra relationer ska bli hållbara och långvariga.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/familjerådgivare
Mentea Familjerådgivning
avdelning Gotland