Retribalisering

Jag gick en gång en utbildning i nätverksterapi. Den handlade om att samla stora nätverk, familjer och släkter till mobilisering i kris. Det kunde handla om att ett barn i nätverket for illa och att man behövde släktens/familjens stöd. Inom nätverksterapin använde man sig av ett begrepp som fastnade i mig och som fascinerar mig. Begreppet är retribalisering. Ja ett konstigt ord, det tycker jag också, och datorn rödmarkerar att jag måste kolla stavningen. Men om vi benar upp ordet lite så ser vi ”re” (åter) och ”tribe” (stam) dvs att åter bli en stam. Det handlar alltså om hur vi gör för att åter bli en stam, en grupp/familj/säkt, när vi varit ifrån varandra. Vad har vi för ritualer när vi samlas?

När jag växte upp hade familjen en sommarstuga i Hälsingland där vi tillbringade varje sommarlov. Där fanns hela tjocka släkten: mormor, mostrar, morbröder och kusiner. För att inte räkna alla övriga mer avlägsna släktingar i stammen; sysslingar, a-kusiner, tremänningar och allt vad det kallas. När vi kom upp dit efter att ha spenderat vintern i Stockholm fanns där en ritual för hur vi åter skulle bli en stam, en släkt. Vi gick runt och fikade hos mormor, mostrar och morbröder. Uppdaterade oss om vad som hänt under året, frågade när de kom och hur länge de skulle stanna. Inte visste jag då att det var en retribalisering vi gjorde men jag visste att det vi gjorde var viktigt. Att det var viktigt att vi ”checkade in” och jag kände tydligt att ”nu är vi här, nu är det vi”. Jag tror kanske att just kaffedrickandet var själva ritualen. ”Ta en kaka till” och ”Ska du inte ha lite mer kaffe?” Var lika viktiga fraser som ”Hur mår du?” och ”Hur har du haft det?” Efter det här rullade sommarlovet på och jag visste precis vilka som hörde till stammen och det gav en stor trygghet. Jag visste mycket väl att alla stockholmare som kom till området under sommaren var ”främlingar” och alltså inte tillhörde stammen, trots att vi själva alltså kom från Stockholmstrakten.

I mitt jobb som parterapeut tänker jag att det här är viktigt, även om jag inte använder själva ordet retribalisering. Men hur gör vi för att åter bli ett ”vi” när vi varit ifrån varandra? Det kan handla om att vi varit på jobbet och åter samlas efter dagen, eller rent av på morgonen då vi möts efter att ha sovit. Här på Gotland är det ju också vanligt att ena parten i en relation jobbar på båten och därmed är borta från familjen/stammen en hel vecka i taget. Så vad har vi för ritualer när vi ses efter ett kortare eller längre avbrott? Hur checkar vi in i relationen? Hur gör vi för att åter bli en stam? Jo, vi använder fraser som ”God morgon, har du sovit gott?” Eller ”Hur har din dag/vecka varit?” Vi frågar, vi berättar och kanske fungerar en kram som ett ”Välkommen hem, nu är det vi igen”. Kanske dukas det lite extra fint om separationen varit längre. Och om vi verkligen stannar upp, ser på varandra, öppnar upp och släpper in, ja då sker en retribalisering. Då checkar vi in och är åter ett ”vi”.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/ Familjerådgivare
Mentea Familjerådgivning
avdelning Gotland