Vad gör vi när krisen kommer?

Vad gör vi när eller om krisen/kriget kommer? MSB förser oss med information om vad vi behöver se till att ha hemma för att överleva. En vevradio har kanske de flesta skaffat och många har bunkrat konservburkar och färskvatten. Men hur gör vi med våra relationer? Och vad behöver vi för att överleva kriser mentalt?

I dagligt tal brukar vi prata om vikten av att vårda våra relationer. I mitt arbeta på Gotlands familjerådgivning gör vi det dagligen och kanske lite mer på djupet. Vårt jobb handlar ju om att förebygga onödiga separationer och psykiskt lidande pga relationsproblem. Vi pratar om vikten av att kommunicera, prata med varandra, att göra saker tillsammans och att just vårda våra relationer. Det här gör vi till vardags, det är vårt jobb i fredstid och när hotet om krig inte kryper närmare. Men vad händer med oss och vad behöver vi för att mentalt överleva kriser och när risken för krig blir mer påtaglig? Mitt tydligaste exempel i nutid är barnen i flyktingbåtarna på Medelhavet. Dessa fruktansvärda båtturer som för så många slutade med döden. Men hur överlevde de som överlevde, mentalt? Vad var det som gjorde att de inte gav upp och självmant lät sig svepas med av vågorna? Svaret på det tror jag är hoppet. Hoppet som ju sägs vara det sista som överger oss. Men för barnen är jag alldeles säker på att det var en famn som räddade dem. De barn som hade en förälder eller någon annan som erbjöd en, trots allt, trygg famn att vara i, klarade sig. Vi har nog alla sett bilder på dessa barn, omsluten i en trygg hamn (famn) i dessa fasansfulla situationer.

Vi vet att personer som varit med om samma traumatiska händelse kan hantera det på helt olika sätt. Det har naturligtvis att göra med personlighet och tidigare livserfarenheter men det handlar också om hur händelsen processas och görs begriplig av individen och dess omgivning. När det handlar om barn och om vi återgår till exemplet ovan med barnet i flyktingbåten så är det alldeles avgörande om någon vuxen finns där och tar omhand (famnen) men också förklarar. Så om barnet får en berättelse av skeendet och ett omhändertagande minskar risken för posttraumatisk stress.

Ett annat målande exempel på hur vi kan göra för att mentalt överleva stress är en av mina favoritfilmer Livet är underbart (La vita è bella) som utspelar sig under andra världskriget. Där får huvudpersonen Guido veta att han och hans son ska deporteras till ett koncentrationsläger. För att hålla hoppet och humöret uppe berättar Guido för sin son att lägret endast är en lek där det gäller att samla poäng och att den som vinner ska få åka stridsvagn. Pojken älskade stridsvagnar. Han överlever, troligen tack vare faderns berättelser, och får i slutscenen åka stridsvagn.

Så vad säger oss dessa exempel om vad vi behöver i våra relationer i kris eller krig? Jo, mig säger de att det viktigaste nog ändå är hoppet. Att det finns någon i vår närhet som kan ge oss hopp eller som vi kan ge hopp. Att vi tillsammans kan fortsätta leva våra liv och planera för vår framtid även när det stormar omkring oss. Men lika viktigt är famnen, att vi har någon i vår närhet som kan hålla om och som kan säga ”det kommer bli bra”. Vi vet att kroppskontakt är lugnande och vi ser hur barn instinktivt söker förälderns eller någon annan vuxens famn när det blir jobbigt.

Så våra relationer är avgörande, i fredstid men kanske framför allt när krisen eller kriget kommer. Vi behöver närhet och omsorg, vi behöver en famn och någon som kan förklara och ge oss hopp. Just därför är det så viktigt att vi vårdar våra relationer i fredstid och när det är lugnt, för att de ska hålla även när det stormar. För då behöver vi dem som bäst. Våra relationer.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/familjerådgivare
Mentea Familjerådgivning
avdelning Gotland