Varför blir du så arg?

”Varför blir du så arg!?”. Ja, varför reagerar vi ibland så starkt på exempelvis ett svek eller när vi känner oss missförstådda? Om till exempel vår partner kommer hem en timme senare än väntat utan att meddela sig, hur reagerar vi då? Jo, en del tar det med ro och kanske bara säger ”Du kunde ju hört av dig, nu har maten kallnat” och så är det över. För andra kan det innebära en smärre katastrof och reaktionen kan riskera att trigga igång en eskalering som resulterar i ett bråk.

Våra spontana känslomässiga reaktioner bottnar i tidigare erfarenheter i livet. Om någons agerande på en känslomässig nivå påminner oss om tidigare svek kan reaktionen bli starkare än vad som kan verka relevant i sammanhanget.

Om vi under uppväxten varit med om allvarliga svek, övergivenhet och omsorgsbrist kallar vi det komplex trauma (uppväxttrauma/ relationstrauma) och det kan i värsta fall göra det svårt för oss att reglera våra känslor och fungera i relation. På samma sätt som när vi varit med om singeltrauma (brand, olycka, tsunami eller liknande) kan något till synes bagatellartat trigga igång starka känslominnen och få oss att reagera. Känslorna blir i värsta fall lika starka som om vi var där i traumat igen. Reaktionen riskerar att bli över vad som kan förväntas i en given situation och det är just pga att vår tolkning av situationen färgas av tidigare upplevelser. Vi får svårt att reglera känslorna så att de går att kommunicera och risken är stor att känslorna istället ageras ut i ilska.

Hur kan vi då göra för att hantera dessa starka reaktioner i en given situation? Hur kan vi förebygga att det blir stora bråk av småsaker? Om det handlar om allvarliga trauman och diagnos PTSD (posttraumatisk stress) vill jag först säga att man kan behöva professionell hjälp för bearbetning och behandling. Men om det inte är av den graden utan ”bara” att man haft det tufft i sina relationer under uppväxten och ibland får svårt att reglera starka känslor? Jo det första, och kanske det svåraste, är att försöka få fatt i sig själv och märka när reaktionen är på väg att bli för stark. Få fatt i sig själv och försöka hinna tänka och känna inåt. ”Vad hände nu, varför reagerar jag så starkt?”. Nästa steg är att försöka lugna sig och det gör vi bäst genom att andas. Långa djupa andetag gör att kroppen slappnar av och då blir det lättare att släppa den starka känslan. När kroppen är lugn blir det också lättare att se klart på situationen och orientera sig tillbaka till här och nu. Om vi lyckas göra dessa steg, lugna genom att andas och sen tänka klart så kan vi sedan i bästa fall fortsätta diskussionen utan dessa starka primitiva känslor som stör.

Det kallas känsloreglering, det här att vi reglerar våra känslor så de blir hanterbara och går att kommunicera (stanna upp, känna/tänka, orientera tillbaka till här och nu). Lätt i teorin men det kan krävas träning för att få det att fungera i praktiken. I många fall kan parterapi vara en hjälp, framför allt om en eller båda parter har någon form av trauma, och min övertygelse är att uppväxttrauma/relationstrauma har stora möjligheter att läka i en sund och trygg parrelation.

Kerstin Danneholm
Leg. Psykoterapeut/familjerådgivare
Mentea Familjerådgivning
avdelning Gotland